Det är otroligt renande och skönt att skölja näsan och det gjorde jag även denna morgon. Brukar försöka rotera och sträcka ut sidorna lite extra när jag ändå bara står där och väntar på att det salta vattnet, 1 tsk Himalaya salt till 5 dl vatten, skall rinna genom näsan. I onsdags efter morgonrörelse, tandborstning och tungskrapning, när jag stod där och saltvattnet rann genom näsan bara det krasade till i ländryggen och där stod jag som en ostbåge. Jag försökte räta på mig men det gjorde gräsligt ont. Sakta, sakta, millimeter för millimeter sträckte jag ut mig men det jag tyckte var rakt var långt ifrån rakt. Tårarna rann men inte för smärtan utan för att jag skulle behöva ringa till min städkund och säga att jag inte kunde komma. Att jag inte fullföljer mitt åtagande är genant och fyller mig alltid med skam och jag känner mig mindre värd. Hur kan jag tycka att ett ryggskott gör att jag är mindre värd? Många tankar for genom mitt huvud men jag insåg att detta inte kommer gå över på en timme eller två. Ringde kund och bokade av dagens städning, smsade torsdagens städkund och bokade av den också. Gjorde en sökning på en mycket duktig osteopat och bokade tid på torsdag morgon. Är tacksam över denna yrkeskår som kan så otroligt mycket mer om kroppen än mig som är massageterapeut. Sen låg jag platt på rygg mest hela dagen, ibland vaken och ibland sovande för oj vad det tar på krafterna att gå sönder.
Det som är jobbigast för mig är att inte vara kapabel att göra saker. I hela mitt liv har jag gjort saker, gjort, gjort och gjort lite till, vet liksom inte hur man gör för att vara, ser inget värde i att vara. Ända sen jag var liten har det premierats att göra, har alltid fått höra att jag var duktig när jag lagade mat, duktig när jag hjälpte till och så vidare så allt jag gjort är att göra mer. Att då bara ligga eller stå och gå omkring med små steg är för mig både tråkigt och förminskande.
Efter mitt besök hos osteopaten insåg jag att fredagens massagekunder också behövdes bokas av och så har det fortsatt. Under helgen hade vi planerat att tillsammans med en vän fälla träd, kvista, kapa, klyva ved och stapla, ja alla vedsysslor som behöver göras på våren och hur gick det för mig? Jo på lördagen gick jag med små stilla steg runt i skogen på mossan, pratade med träd, lyssnade på vad små tre centimeters granplantor hade att säga, drack kaffe och bara var där, tittandes på när min sambo gick där med motorsågen och gjorde det som jag brukar göra och jag var så frustrerad och det kröp i hela mig av att den duktiga inte kunde göra någonting.
På söndagen när gubbarna klöv och staplade ved hade jag ännu ondare i ryggen och någon nerv påverkade urinblåsan så jag blev rätt som det var akut kissnödig och det var hopplöst att hålla helt tätt. Tankar om att det skulle kunna vara diskbråck dök upp inom mig och tårarna rann av både smärta och rädsla att min rygg skulle blivit skadad på djupet. Vad blir det av mig då, jag som har så låg SGI? Vem är jag om jag inte är kapabel att jobba med massage och städ?
På torsdagen efter jag varit hos osteopaten insåg jag att jag behövde hjälp att lösa känslomässiga blockeringar som blivit cellminnen och suttit där i flera liv och som blev aktiverade för fyra år sedan när jag opererade bort min livmoder och minst fyra myom som satt där på. Efter den operationen har jag återkommande haft en skör ländrygg och jag gör både yoga och pilates för att stärka de inre och yttre bålmusklerna. Jo men i alla fall så kontaktade jag min vän och prästinnesyster Annette Noaksson om hon hade möjlighet att komma på fredag och ge mig av sin shamanska prästinnehealing. Hon kunde och på fredag förmiddag gjorde vi ett starkt och djupt healingarbete. Min kropp mindes så mycket ondska den blivit utsatt för både själsligt och fysiskt. I flera liv såg vi och kände vi hur den patriarkala makten förminskat mig, tagit min kraft ifrån mig, smutskastat prästinnan, förnedrat den kloka och visa örtakvinnan, slagit mig, skurit sönder mig, dödat mina ofödda barn framför mina ögon, dragit sönder min kropp i sträckbänk, ja så oändligt mycket ondska. Jag andades, grät, skrek, slog omkring mig, andades mer och mer, gick in i min kraft tog tillbaka det som var mitt, tryckte och pressade ut ondskans cellminnen ur min kropp. Det släppte min kropp och tillslut var jag fri, full med sorg över mina barn men fri och kroppen kunde gå in i cellförnyelse och helande av gudinnans/guds/den stora källan av skapelsekraft eller som jag också brukar kalla den, den stora källan av kärlek. Min kropp vibrerade av ren kärlek och nu när jag sätter ord på det känner jag hur hela min kropp fylls av samma känsla och energi. Tack till mig själv och tack till Annette för ditt hållande och hjälpande på alla plan i mitt läkande.
Jag fick även boka av måndagens kunder och på måndagen insåg jag att jag även behöver boka av onsdagens och torsdagens kunder och även om det var jobbigt att inte vara duktiga flickan som fixar allt började en känsla dyka upp. Känslan av att det är okej att sätta mig i första rummet och ge mig det jag mår bra av, att inte köra över mig även om det blir obekvämt för andra. Wow när jag skrev dessa ord nu släppte mycket värk i min rygg, axlarna sjönk och jag blev helt lugn.
Ett stort tack vill jag även rikta till min fantastiska syster Monika som förutom att finnas ett telefonsamtal bort även roddade i sitt schema och kunde städa hos min torsdagskund så de fick städning innan påsk.
Solen skiner ute och skogen kallar så det får bli en liten runda med små steg på mjuk mossa och kanske finns det något träd eller annat som vill dela med sig av någon tanke. Jag har nu hela veckan samt måndag (annandag påsk) att låta min kropp och själ få läka sig, få ta sin plats, få ta sin tid, få vara i varande och om jag villhöver göra något så göra det i varande.
Allt gott tills vi hörs igen! Madelen