Jag sitter alldeles själv, det jag hör är regn som möter plåttaket, större vattendroppar som möter plåt, som möter annat tak, som möter marken. Det är mörkt och tyst av mänskliga ljud men det är som en symfoniorkester som spelar med regnets alla ljud. Alla har lagt sig och jag tror att endast jag är vaken på denna ö. Ön är en ö på västkusten dit jag kom när jag var 16 år första gången på seglarläger för synskadade och där jag började jobba som kökschef på synskadadades läger när jag var 18.5 år. Jag kommer skriva mer om detta men i exakt skrivade stund sitter jag under taket bakom Trossbotten vid handfat och duschar. Regnet strilar ner, ett stort lugn fyller mig och mitt hjärta ler. Krokholmen för mig är glädje växande och gemenskap och i detta nu är det jag och vattendroppar som slår i plåt i ett otaktiskt mönster. Det som slår mig är att jag väldigt sällan stannar och lyssnar, hör, känner och bara är. Vem är Madelen i allt det här? Vem är du i just denna stund? Om vi inte springer ifrån, om vi inte rör en enda muskel, om vi inte rör en endaste kroppsdel, om vi lyssnar fullt ut….vem är jag?